En endemisk art som är i riskzonen för utrotning men som tack vare olika åtgärder håller på att återhämta sig.
Med sitt breda huvud, robusta och mörka kropp och långa svans kan El Hierro-ödlan bli upp till 60 cm lång, därav det beskrivande namnet Jätteödla. Arten, som riskerar att utrotas, har varit öns emblem i flera år, och där den uteslutande lever i torr och stenig terräng. "Jätteödlan på El Hierro är en endemisk art, unik i världen och en officiell symbol för ön och har ett stort värde för dess invånare", förklarar Miguel Ángel Rodríguez, som är specialist på biologisk mångfald vid Cabildo (ö-regeringen) och chef för Centret för återhämtning av jätteödlan på El Hierro, där dessa djur hålls i fångenskap och delvis visas offentligt.
Enligt experten talas redan i krönikor från erövringarnas tider om dessa reptiler av betydande storlek som ”ödlor stora som katter, både äckliga och motbjudande att se på”, och som till en början levde över hela ön och som konsumerades som föda för den tidens befolkning. De minskade i population och var nära utrotning, tills de nådde en sådan extrem situation att alla larm gick ingång år 1985. ”En återhämtningsplan startades och baserades på de enda få exemplar som hittades: en hane, två honor och en unge”, förklarar Rodríguez, som är en äkta älskare av dessa djur som enligt honom är ”magiska”.
Tack vare de olika åtgärderna som man genomfört på många fronter i olika administrationerna på ön, har ögonblick populationen av jätteödlor sakta återhämtat sig. 1995 byggdes nuvarande Centro de Recuperación del Lagarto Gigante de El Hierro, även känt som ”El Lagartario” (ödlefarmen), för att ge skydd åt de ödlor som fångas in som är ordnade i olika utrymmet baserat på olika kriterier. ”Några är avsedda för reproduktion, i andra studeras deras beteende, i andra utrymmen exponeras ödlorna för allmänheten och vissa utrymmen är förberedelser för att släppas ut i dem i sin naturliga miljö”, förklarar Rodríguez.
Den branta klippan Tibataje
För närvarande finns den naturliga populationen ödlor som lever på ön i det området i Risco del Tibataje som kallas Fuga de Gorreta, och ligger på mellan 500 och 800 m höjd. ”Medan de ödlor som växer i fångenskap är föremål för färre risker, har ödlorna som släpps ut i bergen svårare att överleva. De beror på faktorer som ligger utanför vår kontroll: till exempel närvaron av råttor, översvämningar och andra naturfenomen som ökar risken för stenras”, förklarar veterinären Albert Martínez-Silvestre, vetenskaplig chef för Centrum för bevarande av groddjur och reptiler i Katalonien (CRARC).
Martínez-Silvestre är expert på jätteödlor på Kanarieöarna och ansvarar för veterinärkontrollen av jätteödlan på El Hierro, och som sker genom Europeiska unionens LIFE-program för bevarande av hotade arter. Efter många år av kontinuerligt arbete med att studera dess utveckling håller Martínez-Silvestre med Rodríguez om att lyfta fram artens enorma exklusiva karaktär, unik i världen. ”Detta är ett djur som är perfekt anpassat till ögruppen, den behöver lite vatten att dricka, är växtätare och har ett temperaturregleringssystem som perfekt anpassar sig till de varma och torra somrarna på El Hierro”.
Även om ”ödlorna för tusen år sedan var utspridda över hela ön”, betonar Martínez-Silvestre att människans olika aktiviteter samt introduktionen av invasiva arter, gjort att ödlorna i nuläget finns på en enda plats på ön. En av aktiviteterna vid ”El Lagartario” är att försöka lindra situationen genom en plan för att återinförande av dessa djur i nya områden, något som för närvarande utvecklas ojämnt. ”Planen fastslår att ödlan ska introduceras i sju olika enklaver på ön som i huvudsak är gynnsamma för artens utveckling och valda utifrån flera olika kriterier, även om dessa, förutom vid ett område, har svårt att anpassa sig”, säger Rodríguez.
Situationen kunde dock inte vara mer hoppfull för denna unika art som fortfarande står under risken att utrotas. ”Vi har genomlevt mycket kritiska ögonblick under dessa år som man ägnat sig åt artens återhämtning, som till exempel katastrofen 2007, då ett jordskred begravde en del av Lagartario-anläggningen och nästan 200 ödlor dog”, förklarar Rodríguez, som trots de tveklöst stora utmaningarna med att återuppbygga ödlepopulationen på ön, förklarar sig se fram emot en ”optimistisk framtid”. Och med det i åtanke lyfter Martínez-Silvestre fram att, trots att det finns okontrollerbara naturfenomen som kan påverka utvecklingen av de ödlor som lever ute i det vilda, är det viktigt att både lokalbefolkning och besökare bidrar till att vårda arten. ”Det finns de som blir rädda när de ser ödlorna och slår dem med sina käppar eller attackerar dem, men det är viktigt att folk blir medvetna om att vi står inför en utrotningsfara för dessa djur.” Vilket också betyder att dess bevarande är därför på något sätt allas ansvar.