Camino de Jinama

Den här byggnaden, som ligger mitt emot kyrkan Candelaria, var säte åt Fronteras första kommun i början på 1900-talet. Frontera blev El Hierros andra kommun 1912. Innan dess styrdes hela ön från Valverde.

Mitt emot byggnaden, som i dag är en bar, ligger kyrkan Candelaria. Det mest utmärkande är klocktornet som ligger för sig självt på en liten vulkankägla på berget Joapira bakom kyrkan. Camino de Jinama börjar här med de första femhundra metrarna på asfalt.

Husen på El Hierro byggdes traditionellt av sten. Kalk var lyxvara som de flesta inte hade råd med, och i regel bestod golvet av jord och kogödsel.

Därför blev Valle del Golfos första kalkstenshus berömt som La Casa Blanca 1873. Beläget i lantgården Los Corchis var det en vägvisare där den vita kalkstenen drog åt sig uppmärksamheten ända från havet. I dag drar inte huset åt sig lika mycket uppmärksamhet, men man kan fortfarande se den lågmälda värdigheten hos öns traditionella arkitektur.

Denna ensliga tall ger namn åt en vingård som breder ut sig ända till den för allmänheten tillgängliga skogen.  Tallen sticker inte bara ut på grund av dess vertikala stöd, utan även för att den inte växer i sin naturliga miljö, som på den här ön finns på bergstoppens södra sluttningar. Den här tallen, precis som andra tallar på bergsluttningen, växer här tack vare de frön som faller till marken och börjar gro i avföringen från klippduvorna.

Här fanns också en av de fem grindar som man förr stängde på nätterna. Tanken med grindarna var att de skulle skydda grödorna från skogens frigående djur – särskilt grisar. Grinden finns inte mer, men man kan fortfarande urskilja var gränsen gick mellan den privata marken och den övriga skogen.

Den här stenen vid vägkanten påminner om ett altare, inte bara på grund av sin form och placering utan även på grund av träkorset. Dessutom kan man urskilja ett stort uthugget kors på sidan av stenen.

Detta beror på att stenen är en viloplats för de döda. Alla som dog i El Golfo var fram till mitten på 1800-talet tvungna att bli förflyttade till Valverde för att bli begravda.   Det här var en plats som begravningstågen hade valt ut som rastplats för att man skulle kunna sätta ned den avlidne och få en stunds vila innan man gav sig in i skogen.

Vi befinner oss precis vid ravinen där stenbrottet La Helechera ligger. Här utvann man den vulkaniska bergarten röd tuff som återfinns i många hus i El Golfo, bland annat i kyrkan Candelaria. Alla som följde vägen var skyldiga att ta med sig en sten till byggnationen av kyrkan.

Här breder växten Apollonias barbujana ut sig, vilket tyder på att vi befinner oss i fuktig termofil skog nedanför öns laurisilva.  Förutom Apollonias barbujana växer här även en annan art frodigt tillsammans med järneksväxten Ilex canariensis och andra buskarter. Den kallas även xerisk laurisilva eftersom den kan överleva i ett mindre fuktigt klimat än de andra lagerväxterna som finns i mer utvecklade områden.

Det här är en av de få rastplatserna längs med leden eftersom leden är mindre brant här. Trädets egenskaper gjorde det till en perfekt plats att binda grisarna i man flyttade dem. Om vi tittar noga kan vi fortfarande se märken efter betar. Tidigare fanns det en inhemsk ras på El Hierro som var svart med stora betar, men den finns inte längre kvar.

För att inte skrämma grisarna mer än nödvändigt förflyttade man dem ofta under natten så att de inte skulle märka den branta sluttningen i vägkanten, och på så sätt kunde man undvika olyckor.

Till följd av ett ras ligger den här ganska stora stenen med ett kors halvvägs in på rutten. Stenen sägs vara till minne av en munk som skadades i ett jordskred.

Stenens närvaro påminner oss om att det alltid finns en risk för jordskred längs vandringsleder på klippor, som denna på Jinama där vägen blir särskilt farlig vid blåst eller regn.

De exempel av den här laurisilvaarten (Visnea mocanera) man hittar här är några av de finaste exemplen som finns. Den håller vandrarna sällskap längsmed leden, och har på grund av sin storlek, sitt lövverk och sin ålder fått namnet Mocán de la Sombra – en speciell plats som erbjuder vandrare skydd.

El Mocán de la Sombra är även kopplad till en religiös tradition, då det i den ihåliga stammen fanns en relieftavla av Jungfru Maria.  Den här Maria-bilden har blivit tillägnad en egen fest på leden där man bland annat får se de typiska dansarna.

En naturlig utsiktsplats över El Golfo. Härifrån visslade och ropade man förr för att varna om vem som var på väg ner eller om middagen höll på att ta eld, eller för att meddela att allt gått bra. Förr i tiden, när det inte fanns bilar och annat som förde oväsen som i dag, hördes rösterna längre. Alla familjer hade sin egen trumpetsnäcka med sin speciella ton.

Den användes också för el margareo, vilket man utförde när en åsna hade dött eller dödats. Ungdomar gick då upp på ett berg och började skrika och ropa, och därefter delade man ut delar av åsnan till de personer man ville göra upp räkningen med. Margareon var ett slags social kritik och fungerade som en ventil för att få utlopp för sina känslor i ett litet samhälle.

Jinama närvarar även på öns största byfestival, La Bajada de la Virgen de los Reyes, där statyn färdas genom öns byar.

Pilgrimsvandringen La Virgen de los Reyes inträffar vart fjärde år och går förbi här nedför Jinama efter att man har tagit sig till Valle del Golfo via tunneln Los Roquillos, där man ställs inför den traditionella, och något farliga, La Peña-leden.

500 personer kan följa statyn av Jungfru Maria och de formar ett långt tåg som har pausat här sedan nedvandringen 1989.  På så vis håller man liv i den ursprungliga användningen av den här vägen, som i dag är en vandringsskatt på ön.

I den här grottan längs leden finns stenar som till sin form påminner om vinfat. På Kanarieöarna kallas de här tunnorna för "pipas" och därav namnet på grottan: Cueva de las Pipas. Pipa är också en vanlig vattningsmetod på Kanarieöarna, där man använder just fat på omkring 450 liter.

Det här var en viktig plats då den även fungerade som en mötesplats halvvägs in på leden där man kunde låta sin åsna vila. Här kunde den som var på väg upp berätta om läget i dalen för den som var på väg ned och vice versa.

Letime är ett gammalt ord som kommer från de gamla invånarnas sätt att prata spanska och syftar på en brant klippa eller berg. Det är en mycket hög klippkant eller en stupkant. I Isora är stupkanten markerad med El Cuchillo de Jinama. Det är slutet på en vulkanvall som vägleder dig till leden som slingrar sig över klippan. Det är en plats man kan se ända från början av kungsleden i Joapira.

Att anbefalla sig i en jungfrus eller ett helgons händer var tradition när man förberedde sig för en av de här lederna. På de tre största lederna – Tibataje, San Salvador och Jinama – ligger ett kapell i början på nedstigningen där man kan be inför nedfärden eller tacka för färden upp. I Jinama är kapellet tillägnat La Virgen de la Caridad. Det lilla kapellet är daterat 1924 och byggdes med hjälp av invånarna i San Andrés och Isora, samt utvandrare till Cuba. 

La Tierra que Suena betyder "jorden som låter", och det är så öborna kallar den här delen av Nisdafe-platån. Namnet härstammar från ett märkligt vulkaniskt fenomen. I den här norra delen av platån var utbrotten från San Andrés antagligen mycket lättflytande och innehöll en stor mängd gaser, vilket har resulterat i underliggande gångar och håligheter som ligger precis under markytan.

När man passerade det här stycket till häst lät det som om man slog på en trumma, och därav det märkliga namnet "jorden som låter". Namnet är över trehundra år gammalt och nämns i Bartolomé García del Castillos krönikor, och det har överlevt ända till i dag, vilket ger den här platsen en närmast magisk atmosfär.