Kanarieöarna är ett äkta naturens laboratorium. Med tiden har fåglarna anpassat sig till Kanarieöarnas särpräglade egenskaper: vindarna, de vulkaniska landskapen samt mångfalden i alla olika ekosystem. De har utvecklats till unika arter som endast här kan observeras i det vilda.
Ett pulserande nav med biologisk mångfald
Kanarieöarna besitter en av jordens största naturskatter. Detta är hem för över 17 000 vilda arter, och nästan var tredje art är endemisk, vilket innebär att de har sitt ursprung här och de är inte kända för att existera i det vilda någon annanstans på vår jord. Denna biologiska rikedom gör destinationen till ett äkta pulserande nav med biologisk mångfald på en global nivå.
Dessutom finns på Kanarieöarna 24 av de 168 naturliga livsmiljöer av samhällsintresse som erkänts i Europa. Bland de mest representativa ekosystemen finns lagerskogarna, Kanarieöarnas tallskogar och formationerna av cardonal- och tabaibaväxter.
Nio världsunika arter
Fåglar spelar en synnerligen speciell roll i Kanarieöarnas natur. Arkipelagen är hem för cirka 100 häckande arter, nio av dessa finns bara här:
Lagerduva (Columba junoniae), kanarieduva (Columba bolli), teneriffarödhake (Erithacus superbus), grancanariarödhake (Erithacus marionae), kanarisk buskskvätta (Saxicola dacotiae), kanariegransångare (Phylloscopus canariensis), kanariebofink (Fringilla canariensis), teneriffablåfink (Fringilla teydea) och grancanariablåfink (Fringilla polatzeki).
Dessutom anser vissa ornitologer att teneriffakungsfågeln (Regulus regulus teneriffae) borde kunna ingå i den här listan över unika arter.
Fåglar som delas med övriga makaronesiska öar och andra unika arter
Arkipelagen delar även fauna med andra makaronesiska öar; Azorerna, Madeira, Selvagenöarna och Kap Verde, en grupp vulkaniska arkipelager i Atlanten med samma ursprung och med många arter gemensamt. Bland dem finns enfärgad seglare (Apus unicolor), kanariesiska (Serinus canaria), kanariepiplärka (Anthus berthelotii) och Barololira (Puffinus baroli).
På Kanarieöarna har man identifierat mer än trettio underarter av fåglar, många av dessa tydligt åtskilda från sina kontinentala släktingar. Koboltmesar (Cyanistes teneriffae) och kanariebofinkar (Fringilla canariensis) är bra exempel: båda har egna varianter på varje ö där de lever, fem underarter i det första fallet och tre i det andra, vilket är ett resultat av varje enskild populations oberoende utveckling.
Till denna mångfald lägger man sedan till fåglar av tropiskt eller sahariskt ursprung som bara på Kanarieöarna upprätthåller stabila populationer inom Europeiska unionen, som till exempel kanariefågeln (Chlamydotis undulata), den rödnäbbade vändkretsfågeln (Phaethon aethereus) eller den krämfärgade golffågeln (Cursorius cursor).
