Poncia. Lolita Flores

Mitt i en tät dimstorm mumlar Poncia, Bernarda Albas piga, på gården och ber för Adelas död. Huset är insvept i en grav tystnad. Poncia talar ensam, mellan bön och förebråelser, och vänder sig till både himlen och kvinnorna som är inlåsta i huset. Hennes ord går förlorade i dimman, medan vinden tycks bära med sig kvinnornas jämmer. Men inget ljud bryter tystnaden som råder i herrgården, och Poncias röst ekar som ett ensamt eko i mörkret.