Contadero-El Cedro

En glänta nära vägen markerar början på den här rutten, som antagligen är den mest kända på ön. Platsens namn syftar på att man här förr i tiden räknade virket som höggs ner i skogen, därav namnet Contadero (contar betyder räkna).

I den här ljungskogen vandrar vi fram omringade av vresvuxna och mossbevuxna träd  på en höjd av 1 300 meter längst upp på sluttningen. Passadvindarna som drar fram är fullpackade av fukt, och när de krockar med ljungträdens grenar omvandlas dimman till vatten som ger skogen liv. Tack vare fukten som skogen fångar upp växer det under de här ljungträden fyra sorters ormbunkar. Ju längre fram på leden vi går, desto högre blir ljungträden eftersom de är mindre utsatta för vind, och de når vad man nästan kan kalla gigantiska proportioner för den här arten.

Vid sidan av ljungträdet börjar vi nu se allt mer av ett nytt träd – atlantisk pors, eller haya som det kallas på La Gomera. Det ska inte förväxlas med andra arter inom porssläktet, som till skillnad från den här arten inte är vintergröna. Man känner igen den atlantiska porsen på de långa och oregelbundna bladen. Öns herdar använde virke från det här trädet för de stavar, eller "astias", som de använde för att ta sig över ravinerna.

Vi befinner oss nu i en del av skogen som är mindre tät och där solens strålar kan tränga igenom, om inte passadvindarna har fört med sig för mycket dimma. Vegetationen i den här gläntan är annorlunda och visar på hur skogen utvecklas. När gamla träd faller ned skapar de små gläntor där växter som behöver solljus slår rot, samtidigt som skogens trädkronor återigen sluter sig i väntan på nästa glänta. 

Slättlandet som vi passerar på rutten användes förr för kolproduktion, och man kan fortfarande hitta små kolbitar här och där. Förr i tiden tillhandahöll skogen hushållen med bränsle. Här byggde man upp kolmilor där veden fick ligga och pyra i en vecka för att förvandlas till kol. Det var ett hårt arbete eftersom kolmilorna krävde ständig tillsyn, och när olika petroleumprodukter kom för lite över 50 år sedan upphörde kolmilorna helt.

Garajonay har varit en nationalpark sedan 1981, men före det utnyttjades skogen hårt. Längsmed leden ser vi stenhögar, vilka är väggarna till de små odlingsterrasserna. Namnet på skogen kommer från den närliggande lantgården El Cedro där över 100 personer levde av skogen. Laurisilvans lagerträd

Först efter att ha vandrat halvvägs på leden kommer vi fram till lagerträden som ger namn åt laurisilvan. I skogar som den i Garajonay, där förhållandena är perfekta, kan trädet växa sig mycket högt. För att identifiera den ska du leta efter små prickar längsmed bladens mitt, och om de bär frukt ska de se ut som små svarta oliver.

Först efter att ha vandrat halvvägs på leden kommer vi fram till lagerträden som ger namn åt laurisilvan. I skogar som den i Garajonay, där förhållandena är perfekta, kan trädet växa sig mycket högt. För att identifiera den ska du leta efter små prickar längsmed bladens mitt, och om de bär frukt ska de se ut som små svarta oliver.

Innan det här blev en nationalpark använde man skogen till flera olika saker, till exempel för att anordna ungdomsläger. Den här gläntan skapades för ett sådant läger, som sedan revs och flyttades utanför laurisilvan. I dag ser vi hur buskar som björnbär och gullregn förbereder området så att laurisilvan sakta men säkert kan slå rot här och göra den här gläntan till en del av skogens inre.

Vi befinner oss nu längst ned i dalen där det är som fuktigast och jorden är som bördigast. Här hittar vi skogens främsta exemplar, som kan kallas laurisilvans giganter. Den kanariska avokadoarten skapar imponerande väggar med sina stora blad. Om du tittar ner på marken och ser en matta av röda löv står du nära ett av de här träden, de får nämligen den här röda tonen när de torkar. I närheten hittar vi även ån El Cedro. Det är La Gomeras huvudsakliga vattenkälla och den avslutas i Hermigua-dalen i ett vattenfall som förr i tiden användes för att driva ett halvt dussin kvarnar. Vattnet användes även för att vattna odlingarna, vilket det än i dag används till. Vattnet håller även skogen vid liv, vilket man ser i och med de enorma träd som flankerar ån.

Namnet på den här platsen kommer från ordet för vide, mimbre, som korgmakarna använder i sitt arbete. Korgmakare la videt i blöt här så att det skulle blir mjukare, vilket gjorde det lättare att göra korgar. Förr i tiden var de här korgarna oumbärliga för att transportera varor och grödor.

Det här kapellet har en märklig historia. Kapellet grundades 1935 av en engelsk kvinnlig privatlärare som arbetade hos en förmögen familj, och invigningen som hölls då, den sista söndagen i augusti, var under många år öns viktigaste högtid. Från och med 1984 har pilgrimsvandringen fått ge plats åt ett festtåg och en lunch, där man än i dag utövar den allra viktigaste folkloretraditionen på La Gomera – el baile del tambor.

Lantgården El Cedro är ett minne från de gamla byarna som levde av det skogen hade att erbjuda. Byggnaderna med v-formade tak ligger på båda sidor av den lilla dalen som mynnar ut i ett vattenfall.  Byn ligger utanför nationalparken och har behållit traditionen med odlingsterrasser på sluttningarna.

Här ser du huvudänden av Hermigua-ravinen med vattenfallet som utgår från El Cedro. Det här permanenta vattenfallet på 135 meter är det största i sitt slag på Kanarieöarna. I ravinen ligger ett vattenkraftverk vid Los Tiles-dammen som tidigare försåg byn Hermigua med elektricitet. I dag fungerar det dock inte.